Skarpansvägen 24, 22100 Mariehamn

tel: +358 18 19655

  • Apoteksflaskor från Central-Apotekets tidiga verksamhet
    Vi har verkat i er tjänst sedan 1936

Historia

När Central-Apoteket skulle fira sina första femtio år, författade Apotekare Börje Hägerstrand en skrift som trycktes upp i form av ett litet häfte lagom till jubiléet.

Det är därifrån texten nedan är tagen, med undantag av några små ändringar och tillägg som uppstått under de snart tjugo år som gått sedan dess. Mycket nöje!

Begynnelsen

När krigets åskor började mullra och stormakten Sovjet den 30 nov. 1939 så lömskt överföll lilla Finland, befann sig ålandsbördige apotekaren Carl Sundström på Karelska Näset. Han hade 1932 fått rättigheterna till apoteket i Pyhäjärvi i Viborgs län. Sundström hade då redan en lång verksamhet inom apoteksbranchen bakom sig. Visserligen var apoteket litet o han hade bara en elev till sin hjälp, men förnöjsam som han var trivdes han förträffligt.

Så kom det ödesdigra året 1939. Sundström berättade själv att det efter krigsutbrottet blev väldigt arbetsamt på apoteket. Det var ju otroligt kallt den här vintern, ibland upp emot 50 grader och det gick åt hostmedicin i enorma mängder, hela lagret såldes ut. De finska soldaterna kunde ju inte röja sin närvaro genom att hosta och nysa när de var ute och rekognoserade ibland ända i Leningrads utkanter. Småningom tog ju förstås övermakten ut sin rätt, fronten vacklade och den 13 dec kom order om att stänga apoteket
och flytta därifrån.

Allt löstagbart lastades på järnvägsvagnar för vidare transport inåt landet. Och när det genom freden i Moskva 12 mars 1940 stod klart att Pyhäjärvi låg inom det område som Finland måste avträda till Sovjet förstod Sundström att han nu måste se sig om efter ny placeringsort. Ett trettiotal andra apotekare delade hans öde. Medicinalstyrelsen försökte efter bästa förmåga placera de evakuerade apoteken på annan lämplig ort och när turen kom till Carl Sundström löd frågan ”Åbo,Vasa eller Mariehamn”?

Sundström tvekade förstås inte, hemstaden Mariehamn lockade och efter förhandlingar med stadens dåvarande enda apotekare K.E.Grönberg kom klarsignal. Men villkoren var hårda. Sundström måste hålla sig väster om Västra Esplanadgatan. Men dock, han var apotekare i sin egen hemstad och den 28 september 1940 öppnade han sin rörelse under namn av ”Nya Apoteket i Mariehamn”.

Elev-åren

Apoteket hade verkat i ungefär 1,5 år när jag tog mina första stapplande steg på banan. Elevtiden var då två år efter det att man officiellt blivit antagen av Medicinalstyrelsen. På den tiden gick det fortfarande att köpa blodiglar på apotek och en av mina första uppgifter var att två gånger i veckan byta vatten på dessa blodtörstiga djur. De förvarades i glasburkar med perforerade papperslock. Iglarna levererades av en gammal gumma från Hammarland, som fångade dem i ett kärr som hon kände till. Hon påstods också kunna trolla.

Ett annat viktigt arbete var att ”slå” tabletter. De här åren 1942-44 var det ju krig och varutillgången från utlandet var närmast obefintlig. Fortfarande var det de apotekstillverkade produkterna som mest användes, pulver av alla världens olika sammansättningar, salvor, liniment, mixturer osv allt framställdes på de enskilda apotekena. Men före kriget (1939) hade också många specialiteter, framför allt en del tabletter blivit populära. Och nu var det plötsligt omöjligt att mera få dem. Ingredienserna fanns i allmänhet, men inte själva varan. Men Calle Sundström visste på råd. Innan han blev egen apotekare hade han några år varit chefslaborant på läkemedelsfabriken Medic. Där hade han lärt sig konsten att behandla pulver så, att man av dem kunde pressa samman tabletter av önskad hållbarhet. De inledande arbetena utfördes vanligen av apotekaren själv, de krävde yrkesskicklighet, men själva tablettpressningen tillkom elven. Maskinen som användes var manuell, den hade ett handtag som man drog ett halvt varv runt och så hade man en tablett. Det är klart att det här var ett enahanda och tråkigt jobb, man fick dra många gånger innan man hade 100 tabletter, men som tur var utfördes det i laboratoriet, vars hyllbeklädda väggar var fullproppade med flaskor och burkar innehållande ämnen och beredningar av 100-tals olika slag. Under alla dessa timmar med tablettslagning lärde jag mig småningom namnen på alla de här medikamenterna. När jag senare avancerade i yrket visste jag exakt vad allting hette och var det fanns!

Ett stort steg för en blyg yngling var att börja gå i handköp, det vill säga sälja receptfria varor över disk. Först var det mycket påfrestande, men småningom började det gå lättare och till slut blev det nästan som ett nöje. Efter hand fick jag också börja dejourera. På den tiden var det jour dygnet runt, alla dagar, och det var inte tal om lediga lördagar. Apotekaren själv bodde med sin familj i övre våningen dit det gick en ringledning från apoteket. Efter ungefär 2 veckors skolningstid ansågs jag mogen att ha min första jour. Det fanns ett skilt dejourrum med sovmöjligheter. När nattklockan ringde var det bara att hoppa upp och kasta på sig apoteksrocken ovanpå pyjamasen. Var det något jag inte klarade själv skulle jag använda ringledningen upp till övre våningen. Småningom lärde jag mig mer och mer och under andra årets elevtid, fick jag förtroendet att använda apotekarns egen namnteckning, C.S-m, jag behövde inte mera väcka honom för att ge ut ett recept.

Vi hade förövrigt ett mycket gott arbetsförhållande. Han gillade mig på något sätt, trots att jag var ung och grön och jag å min sida beundrade honom, personkemin stämde så att säga. Man hörde redan på långt håll när han var på väg ner till apoteket. Han hade guld i strupen och sjöng gärna och ofta, också i apoteket. Alltid var han på gott humör, trots att affärerna många gånger var allt annat än lysande. Han skojade och skämtade med nästan alla kunder och hade en underbar humor. Han komponerade också en hostmedicin, som kallades ”Sundström special”, numera Bellacodin, och om någon frågade om den var bra sade han alltid: ”jo,jo, den är världsberömd på Åland”.

Kriget rasade ju fortfarande för fullt och var ett elände. Allting var ransonerat. Bensin och fotogen var svåra att få tag på och från apoteket sålde vi blåsprit i otroliga mängder. Den kom på 200 liters fat och det var ett väldigt ståhej att få dem nedbaxade i apotekskällaren, de vägde ju 160kg. Alkobutikerna var också stängda och offentliga danstillställningar var förbjudna. Vi apoteksmänniskor var väldigt populära gäster på de julklubbar och liknande som ungdomen ordnade. Det förutsattes ju då att man skulle ha en liten flaska ”starkt” med sig i bakfickan.

Norragatan 21 och flytten därifrån

Apotekarna i en stad hade noga utstakade områden, inom vilka de fick bedriva sin rörelse. När apotekare Sundström etablerade sig i Mariehamn gällde det alltså för honom att hålla sig väster om Västra Esplanadgatan. Här inköpte han hörnhuset som finns mellan Västra Esplanadgatan och Norragatan på södra sidan. Det säger sig självt att det här ur affärsmässig synpunkt var ett miserabelt läge.

Så länge kriget varade och nästan alla varor var ransonerade och varje apotek fick sig tilldelat en kvot, gick det visserligen an. Det här berodde också till en del på att Stamapoteket, stadens första apotek, vid den här tiden var placerat nära Östra Hamnen snett mittemot Societetshuset. Där fanns det eftersom Strandgatan en gång i tiden varit stadens huvudstråk. Här kom bönderna inkörande med häst och kärra från landet och här var det nära till skärgårdsångarnas angöringsplats. Apotekena var alltså placerade ganska långt från varandra, dock med ett betydligt mer fördelaktigt läge för Stamapoteket. Sundström insåg detta mer och mer och började bombardera myndigheterna med anhållan om att få sina gränser ändrade. Han bad om att få flytta apoteket ca 400 m österut på Norragatan. Han fick både provinsialläkarens och nästan alla stadens myndigheters förord för sina planer. Medicinalstyrelesen å sin sida måste naturligtvis be om ett utlåtande från stadens andra apoteksinnehavare och så var det slut med den fröjden. Fjalar Grönberg som då hade övertagit arvet efter sin far, skrev att han själv ämnade flytta sitt apotek till en tomt mittemot, som han just förvärvat. Där uppfördes också så småningom det s.k. apotekshuset och stadens första apotek Stamapoteket flyttade in i på den tiden nya och moderna lokaliteter.

Men tillbaka till Sundström, apoteket gick alltså dåligt och betydligt sämre blev det sedan Stamapoteket flyttat in i de moderna lokaliteterna som med rätta ansågs ha stadens bästa affärsläge. När stamapoteksrättigheterna så småningom upphörde att gälla, ändrades namnet till Provinsial-Apoteket.

Men för Nya Apoteket var situationen mer eller mindre katastrofal. Då fick Carl Sundström en snilleblixt. Han visste att Godby Sjukhus skulle upphöra och i stället skulle ett nytt modernt sjukhus byggas litet norr om Mariehamn, Ålands Centralsjukhus. Han insåg betydelsen av detta. På en papperslapp, som fortfarande finns bevarad, skrev han en anteckning: "nu lämnar jag östra, södra och västra staden åt Stamapoteket och drar mig norrut". Han började på nytt anhålla om gränsjustering, men denna gång med tonvikten lagd i norr. Och äntligen veknade myndigheterna. I juni 1954 fastställdes de nya gränserna som gällde ända tills för några år sedan. Och nu kunde således Sundström se sig om efter nya lokaliteter. Snart fann han dem också och den 31 december kunde apoteket flytta till sin nya adress Ålandsvägen 18. Det var också hög tid. Just 1954 var det sämsta året och recepturen var nu så låg (ca 6 600) att Stamapoteket hade mer än 3 ½ ggr mera recept. Vi var knappast att räkna med i konkurrenssammanhang. I samband med flyttningen ändrades apotekets namn från Nya Apoteket till Central-Apoteket. Sundström tyckte och med rätta, att han nu hade nått en betydligt mera central plats i staden än tidigare.

Ålandsvägen 18 - Nya Apoteket blir Central-Apoteket

När jag efter slutförda studier våren 1953 återvände till hembygden,var jag som vanligt genast välkommen till apoteket nu som provisor. Jag var inte längre ensam utan hade en ung hustru, framemot sensommaren väntade vi våran förstfödda. Sundström och jag diskuterade mycket om apoteket och framtiden. Det var nu han höll på med sitt papperskrig om norra gränsen. En sak var vi speciellt överens om, när Godby Sjukhus flyttade till norra Mariehamn och blev Ålands Centralsjukhus, skulle jag söka den lediganslagna halvdagstjänsten som föreståndare för sjukhusets läkemedelsförråd. Visserligen var det egentligen en farmaceutvakans, men vi insåg båda dess betydelse. Jag sökte alltså denna befattning och fick den förstås, jag var ju både provisor och magister, de övriga sökande farmaceuter. Nu efteråt kan man säga att det här, jämte flyttningen till Ålandsvägen, var vändpunkten för Nya, sedermera Central-Apoteket i Mariehamn. Från och med nu började vi växa och utvecklas.

Själv startade jag alltså ”Sjukhusapoteket”, som officiellt är ett centralförråd för apoteksvaror. Men innan jag riktigt hann börja, var det dags för vår förstfödda. Tidigt en söndagmorgon vaknade min fru Aila av de första värkarna. Jag ringde Godby Sjukhus och frågade vart vi skulle fara. En vänlig dam frågade hur långt det var mellan värkarna, vi tog tid och jag svarade 8 minuter. Då sa hon: ring igen när det är 4-5 minuter, just nu är apparaturen ute på landsvägen mellan Godby och Mariehamn. Och så hamnade vi så småningom på Ålands Centralsjukhus BB-avdelning, där vår son Henry föddes på söndagkvällen den 20 september 1953. Därmed blev han den förstfödda på Å.C.S. och samtidigt sjukhusets gudbarn.

Själv blev jag alltså ”sjukhusapotekare”. Jag jobbade på Centralsjukhuset mellan 8-11 och på apoteket i staden mellan 12-18. Dessutom var jag några kvällar i veckan som kemist på Ålands Kraftverksbolag. Så det blev långa dagar, men när man är ung och arbetar för framtiden känns ingenting tungt. Som föreståndare för sjukhusapoteket fortsatte jag sedan i 21 år ända tills jag blev min egen.

Apoteket började nu alltså gå betydligt bättre. Redan första året efter flyttningen dvs.1955 ökade recepturen med över 40% och nästan varje år steg den sedan med några hundra. Fortfarande var dock ”Stammen” mer än dubbelt större. Och lokaliteterna på Ålandsvägen var trots allt inte planerade för ett apotek, utan för två små skilda affärer. Dessutom började Ålandsvägen sakteligen mista sin betydelse som affärsgata. Så efter några år började Sundström igen söka nya placeringsmöjligheter. Han hade ju nu ett ganska stort område, som han kunde röra sig inom.

Nya apotekslokalen på Skarpansvägen 24

I början av 1960-talet, märktes det som sagt att trafiken norrifrån började ändra karaktär. Ålandsvägen blev mer och mer en genomfartsled nord-syd. Istället tog de som skulle in till staden för att handla, allt oftare Skarpansvägen, då kom de direkt in till centrum, med alla affärer. Sundström, som mellan provisorsexamen och sina egna rättigheter som apotekare, hade gästspelat på elva olika apotek, hade en enorm erfarenhet. Han hade så att säga näsa för utvecklingen, som han till en del kunde förutspå. Så när det därför blev en lämplig tomt ledig på Skarpansvägen, bildade han tillsammans med professor Mats Dreijer, prosten Tor Beckman och några till Bostadsaktiebolaget Skarpansvägen 24. Här uppfördes den byggnad, som i folkmun kom att kallas ”Sions harpa” beroende på ett något märkligt utseende från sidorna. Och här var nedre bottens hörnlägenhet reserverad för apoteket.

Sundström, som vid det här laget redan hade passerat de 70 och som lite hade trappat ned sin aktiva verksamhet, gav mig fria händer beträffande rumsfördelning osv. men visst diskuterade vi mycket. Och så småningom, den 21 juli 1963, kunde vi flytta in i den nya apotekslokalen. Och för första gången i utrymmen som vi själva detaljplanerat. - Det enda vi inte kunde förutse var apotekets våldsamma expansion.

De första åren på Skarpansvägen medförde alltså stora förändringar i apotekets utveckling. Småningom kom också andra omvälvningar. Apotekare Sundström började alltmera lida av ohälsa och själv fick jag allt oftare och i längre perioder förestå apoteket. Jag hade nog vanan inne, för i praktiken hade jag skött apoteket redan många år innan det var dags för officiella förordnanden. Så kom då till slut den sorgefulla dag då den gamle hedersmannen slutade sin jordevandring. Det var den 24 april 1974. Vi kände sorg och saknad, alla hade vi hållit av honom, men vi visste att det var ofrånkomligt, livets lagar är sådana.

När sorgetiden var över var det dags för mig att resa in till Helsingfors och lämna in mina papper med en ödmjuk anhållan om att bli utsedd till nästa innehavare av rättigheterna till 2:a apoteket i Mariehamn. Det fanns ju andra sökande, men jag hade lång praktik, var dessutom magister och hade utomordentliga insikter i nästan alla ämnen i provisorexamen, så visst gick det vägen. Den 5 november 1974 övertog jag apoteket och blev, enligt vad jag vet och efter vad det berättats för mig, den förste och hittills ende i Finland, som efter att ha varit elev, farmaceut och provisor på samma apotek i sin hemstad, även utsedd till innehavare av detsamma.

Jag hade nu alltså uppnått det mål jag ställt upp för mig 32 år tidigare, när jag inträdde på banan, nämligen att bli apotekare. Det kändes fantastiskt skönt. Dock måste jag säga att vägen hit på intet sätt varit tung att vandra. Snarare tvärtom, kantad som den varit av trevliga och hjälpsamma arbetskamrater.

Slutord

Central-Apoteket i Mariehamn har alltså verkat i snart 70 år (1936-2006). Det är en ganska lång tid och på de här 70 åren har utvecklingen inom apoteksvärlden varit enorm. Då, när det hela började, skulle allting göras för hand på de enskilda apoteken. Piller, pulver, salvor och mycket annat, allt skulle framställas manuellt. Idag är läget ett helt annat. Datoriseringen har införts. Och ungefär 98% av alla receptmedicin kommer som färdiga specialpreparat direkt från partiaffärerna.

Så man skulle kanske kunna tro att apoteksarbetet har minskat. Så är dock inte fallet, det har bara ändrat karaktär. I och med att sjukförsäkringen kom in i bilden och till en del subventionerade läkemedelskostnaderna, har medicinförsäljningen ökat markant. Likaså har folk alltmer börjat använda vitaminpiller och hälsokostprodukter, varav det finns ett otroligt urval. Man tänker mer på sin hälsa än tidigare, det är inne med preventiv sjukvård.

Jag har på ett flertal ställen i denna krönika jämfört oss med det andra apoteket i staden, nuvarande Nya Apoteket. En oinitierad läsare kan kanske få intrycket att jag har en något negativ inställning till detta. Så är ingalunda fallet. Tvärtom tror jag det är bra med konkurrens, det sporrar. Men man bör ha ett mål i livet att kämpa för. Och eftersom apoteket från början var så litet och vi så starkt kände av ”storebrors”-mentaliteten, ville vi gärna växa och komma ifatt. Och det har vi gjort nu. Också rent fysiskt, då vi i mars år 2006 fick möjlighet att ta över affärslägenheten vägg i vägg med apoteket och på det viset fick en totalyta på 206 m2 i gatuplan. Det har betytt mycket för apoteket, vars lokaler nu är ljusa och ändamålsenliga och med handikappanpassad dörr och ramp, vilket gör det till ett apotek som är lättillgängligt och trivsamt. Finns det två apotek i en stad är nog det lyckligaste att de är ungefär lika stora. Då kan samarbetet ske mera friktionsfritt.

Och så skall vi komma ihåg att all mänsklig verksamhet går i vågor. Ibland är man nere i en vågdal, så kommer man åter upp och så vidare. Det är nog det som gör det hela så intressant!

Tack för ordet, Börje Hägerstrand, apotekare vid Central-Apoteket i Mariehamn.